Jag läste precis några inlägg från tidigare, tidigare när Eric var liten. Tacksam över att jag trots allt skrivit en del och lyckats kapsla in stunderna, spara minnen. Man glömmer så lätt. Jag glömmer ibland hur underbart det var det där första året som nybliven mamma med min lilla son. Jag glömmer det lätt mitt i alla konfliter, skrik och bråk med min nu lilla tonåring här hemma. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Då var det så mycket ömhet och närhet. Nu är det så mycket ilska och ångest ibland. Bråk som slutar med att jag skriker eller höjer rösten, blir arg, irriterad och frustrerad. Vart tog ömheten och närheten vägen? Jag blir l edsen för det känns som att Eric glider ifrån mig, han växer så mycket nu, växer bort från mig. Herregud hur ska det inte kännas när barnen blir tonåringar? Eller när de flyttar hemifrån? Då växer de ju verkligen bort från mig. Det är bara att fortsätta bygga på den goda relationen till barnen, det är så man håller dem kvar trots att de blivit stora. Den goda relationen, genomsyrar allt, meningen med allt. Min älskade lilla stora 6- åring jag ska fortsätta göra allt för dig! Jag ska fortsätta bära dig så som jag gjorde när du var bäbis. Behoven har tagit sig en annan skepnad nu men de är i grund och botten de samma. Den lilla lilla pojken finns där, jag ser det och jag känner det min älskade Eric. 

Sitter här på kvällskvisten och skriver ett inlägg vilket var väldigt längesen nu. I bakgrunden hörs Bamse-sagor, Eric lyssnar numera på det varje kväll för att kunna somna. Han har kommit in i en ny period då det är svårt att somna. Många oroliga tankar, det är mycket som händer omkring honom nu. Förskoleklass till hösten, nya kompisar, nya loklaer, ny skolgård, nya pedagoger ja allt är nytt. Det märks att han snart är 6 år, minitonåringen. Alva utvecklar sin vilja och självständighet, mer än så behöver jag inte säga. Det är rätt tufft vissa dagar men tur att de samtidigt är så fruktansvärt underbara små unika individer så de ger mig ju massor av energi. 

Det är maj och idag snöade det. Det har varit likadant sen några dagar tillbaka. Inget är sig likt. Corona-viruset härjar fortfarande och jag börjar bli så less på att inte kunna träffa mamma, pappa, systrarna, vännerna som man vill, som vanligt, inne som ute, på caféet eller restaurangen. Jag är trött på att vara orolig, jag vill inte ha Covid - 19. Ingen vet hur man reagerar på det. Jag är rädd för att mamma och pappa ska få det och bli allvarligt sjuka. 

Oron, ja den finns här hela tiden. Jag måste lära mig att leva med den, att parera den. Barnen är det ständig oro kring, jag har lätt för att måla upp skräckscenarier. Oj, nu har Erics eksem kommit tillbaka, hjälp han har säkert någon obotlig hudsjukdom som han får dras med hela livet, bli mobbad för fula utslag och så vidare, oj oj! Hjälp Alva har haft hosta så länge, tänk om hon har någon allergi. Tänk om hon har astma, men varifrån skulle hon fått det? Tänk om det är något i huset, i luften i huset. Tänk om hon utvecklar cancer av detta? Det är oro hela tiden som sagt, är det inte barnen så är det klimathotet, är det inte klimatet så är det Corona, är det inte Corona så är det jag eller Marcus som är potentiellt allvarligt sjuka och våra barn kommer att bli mammalös eller pappalös. 

Ibland önskar jag kunna sväva ut ur min hjärna, hälsa på i någon annans hjärna, vila där ett slag. Inte för att det på något sätt skulle vara en bättre hjärna, men bara så att jag skulle få lite distans från mig själv. Ungefär som att resa, besöka helt okända platser, atmosfärer, situationer, kulturer med mera. 

Denna måndag har varit tung. Det är mycket att kämpa med ibland. Jag är trött. Trött på relationer, på vardagsekonomi, trött på mig själv. Varför kan det aldrig vara balans i mitt liv. Nattsvart eller solsken. Jag är dock glad över att jag behållit lugnet med mina barn hela dagen trots att jag nattat dem båda och varit själv med dem nästan hela kvällen. Marcus kom hem sent. Jag har inte varit så aktiv med barnen, men jag har inte varit arg eller så. Jag har varit närvarande, stöttande, kärleksfull och uppmuntrande ändå. 

Fan vad det är jobbigt att släpa på sig själv genom livet ibland. Så känns det idag. Jag är min värsta fiende, så är det. Det känns som att jag släpar på min tunga, håriga, lönnfeta kropp i en säck. Mitt i allt detta släpnade har jag börjat oroa mig för att jag är sjuk, allvrligt sjuk, typ cancer. Jag tror dock inte att det ligger någon sanning i det. Men fan vad det är jobbigt att oroa sig, psyket spelar mig ett spratt. 

Jag måste ge mig själv en tacksamhetsboost. Vad är jag tacksam över i mitt liv? Jag är tacksam över Eric och Alva. Tacksam över mina föräldrar och systrar, att jag äntligen bor nära dem. Jag är tacksam över Marcus. Det känns inte alltid så vissa dagar. Igår var en sådan dag. Han var sur och tyken mot oss i familjen på grund av trötthet, brist på egentid. Vi behöver olika doser av egentid och det får jag respektera helt enkelt. Idag är känslan en annan. Jag vet att jag har en stöttande, uppmuntrande och kärleksfull livskamrat i Marcus, jag märker det ofta och då känner jag tacksamhet. 

Just nu lyssnar jag på "Coming home" med Lizz Wright. Tung och kämpande låt på något sätt, men samtidigt tröstande. Precis vad jag behöver i denna stund. Jag dricker ett glas rött till. Ibland mitt i det tunga behöver man något tungt men omhuldande till, då är rödvin och denna låt perfekt. 

Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid Marcus. Imorgon blir en bättre dag. 

Nu tar jag upp skrivandet igen. Jag har länge funderat över varför det är så viktigt för mig att skriva. Jag tror jag har en stark drivkraft att dokumentera och lämna efter mig något. Jag strävar inte efter att halva världen ska läsa mina texter. Jag har som mål att lämna efter något värdefullt från mig efter att jag inte finns längre. Jag går runt här hemma och tänker så mycket, behöver få ner alla tankar och det känns som att det är viktigt att dokumentera min tid och mina tankar. Jag går runt här hemma och är mammaledig med Alva och Eric. Jag sveper runt i köket, städar, fixar disken, handlar, bär runt på Alva, tröstar, gråter, suckar, skrattar. Mitt i allt har jag tankar av tvivel, oro, stress och ja lyckliga tankar också. Jag måste dokumentera allt, antar att det är ett sätt att få mening för mig. Allt blir så överväldigande för mig ibland. Det är så mycket jag vill göra. Hur ska tiden räcka till? Hur ska livet räcka till? Ibland blir jag livrädd vid tanken på att jag kan dö vilken dag som helst faktiskt. Om jag skulle dö imorgon skulle ingen få ta del av mina tankar, mina barn skulle bara ha lärt känna en tiondel av mig. Det är skrämmande. Jag har liksom en känsla av att jag måste fånga allt som händer omkring mig eftersom att det försvinner så snabbt. Känslan, färgerna, ljuset, dofterna, ljuden, nyanserna ja allt försvinner på ett ögonblick.  

Stopp

Du min skatt går bredvid mig. Bestämda steg, hållandes i den blå lilla nallen, du ska inte hålla mig i handen, ska gå själv. Mössan med bamse, den blå toffsen uppe på mössan. Allt är så fruktansvärt gulligt och fint och otroligt att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv och alla känslor som väller upp. Ibland känns det smärtsamt med alla dessa känslor, all kärlek. Du går där med dina små steg, allt har du framför dig. Du skulle bara veta vad du din underbara lilla individ lär mig varje dag. Varenda vrå av dig är helt underbar. Denna korta promenad från bilen och in till förskolan låter jag dig gå själv men håller i smyg fast dig löst i jackans huva om det skulle komma en bil. Tusen tankar om jobbet, vardagen, mat, middag med mera snurrar i huvudet. Stress stress inombords. Utombords - denna lilla promenad, det är äntligen ljust på morgonen, solen skiner faktiskt, ja det gör den. Du är glad, har suttit nöjd i bilen påväg hit och läst i Barpapappa-boken. Bara en sån sak, så fruktansvärt jävla gulligt att du vill läsa Barbapappa påväg till förskolan. Ja, utombords, allt är bra faktiskt. Det kommer att ordna sig. Jag ber en bön till dagens solgud, inombords knäböjer jag mitt på vägen, håller mina handflator mot varandra, böjer mig vördnadsfullt ner mot marken och upp mot himlen och solen, blundar och känner en vördnad och tacksamhet för mitt lilla liv som går här med bestämda steg bredvid. Han ska om ett par timmar säkerligen gå ut med sina förskolekompisar, känna solen mot ansiktet, leka i sanden, gunga i hög fart, upptäcka fåglar på himlen och myror på backen.

Jag lämnar honom till en annan famn och går ensam mot bilen. Mina steg är mycket snabbare nu. Sitter i bilen, rött ljus, grönt ljus, köra, köra, svänga, rött ljus, grönt ljus, gasa, köra, stanna, köra, svänga, parkera, stanna, stopp. Stopp. Jag ser solen, jag ser träd, jag ser Eric, jag ser Marcus, jag ser våren, jag ser att allt kommer att bli bra.

Blundar och sluter mig i min bubbla. Jag lyssnar på Pat Metheny, låten Born. Det jag hör samtidigt är dina underbara bubblande skratt och skrik av glädje. Jag hör dina händers klappande mot golvet när du kommer krypande i full fart. Du kryper som en reptil på marken, så snabb, kvick. Du har gjort mig lugn och lycklig men ack så rädd och orolig. Så fruktansvärt rädd för att du ska slitas ifrån mig. Vad skulle jag göra utan dig? Vad vore jag utan dig. Om du skulle försvinna så skulle väl livet så småningom fortsätta som det alltid gjort, jag skulle väl finna mening på andra sätt. Sanningen är dock den att jag alltid skulle få leva med känslan av ett hål i hjärtat. Jag skulle få leva med känslan av att inte ha någon känsel längre. Jag skulle fortsätta leva som om jag vore utan känsel och färgblind.

Min lilla älskade Eric – jag ska göra allt för dig så länge jag lever. Jag kommer alltid att orka bära dig. Jag kommer alltid att orka med dina skrik, din trots, din tjurighet, din ilska. Om jag gör fel längs vägen önskar jag att du inte kommer att klandra mig för mycket i vuxen ålder. Jag önskar att du blir klok, vis, intelligent, snäll, ödmjuk och själv en vacker dag får barn. 

Måndagkväll. Jag börjar med en beskrivning av hur vardagssituationen ser ut just nu - Marcus ligger i soffan och knappar på sin iphone. Jag sitter i fåtöljen med dator, tv:n står på i bakgrunden. Båda är trötta. Det ser illa ut här hemma. Två stolar är placerade framför tv-bordet så att inte Eric ska komma åt tv:n och allt annat som står på. Det är bara en tidsfråga innan han kommer på hur han kan komma förbi hindret. Leksaker ligger utspridda överallt. Soppåsar ligger på hallmattan. Det är allmänt stök i uterummet. Nytvättade kläder ligger på matbordet i vardagsrummet. Jag blir stressad och uppgiven av att se allt. Men, det må vara stökigt men vi har i allafall dammsugade och våttorkade golv från igår. 

Ja det är nog kvällens känsla - uppgivenhet. Uppgiven över jobbet till hösten. Är rädd för att jag inte kommer att klara det. Uppgiven över alla drömmar jag har som jag aldrig gör verkliga. Uppgiven över planering av sommaren. När har Marcus semster? När har alla man vill träffa semester? Och så vidare och så vidare och så snurrar ekorrhjulet. 

Det värsta uppgivenheten just nu är den om alla drömmar jag vill förverkliga. Jag tänker att nä nu lägger jag ner det för det blir ändå inget av det. Jag har tänkt och gjort så flera gånger tidigare. Jag tänker att om jag bara slutar tänka på dessa drömmar så går väl livet på som vanligt och man blir van allt och börjar tycka det är rätt skönt att bara gno och mala på som vanligt utan alla dessa höga tankar om vad man skulle vilja göra egentligen. Jag tänker att det vore rätt skönt att inte ha så höga tankar om livet och det man vill göra. Jag tänker att varför liksom inte bara nöja sig och tycka att det man gör är bra nog? 

Ja, det är en bra fråga? Varför inte bara vara nöjd? Jag tror att anledningen till att jag känner för dessa drömmar så jävulskt starkt nuförtiden är att vissa insikter sakta men säkert sjunkit in under tiden jag vart mammaledig. Jag förstår mer och mer att jag gjort saker som jag egentligen inte vill. Jag har tagit jobb som inte känts helt ok. Jag har pluggat, jobbat och slitit men hela tiden längtat bort till något annat och avundats de som vågar ta drastisska beslut och förändra sina liv. Det skriker "jag vill också" ständigt i mig. Varför gör jag inte det jag vill? Det är också en bra fråga. Detta är anledningen till att jag blivit så anti mot mitt jobb och känner en sådan enorm ångest inför hösten. Jag vill inte. Jag. Vill. Inte. Från och med nu ska jag fråga mig själv om jag vill göra det jag gör. Vill du ta en promenad idag? Ja det vill jag och då gör jag det? Vill jag åka och hälsa på Martina och Nikodemus på fredag? Ja det vill jag och då gör jag det. Vill jag jobba som lärare? Nej det vill jag inte så då måste jag börja göra upp planer för att ta mig ifrån det yrket. 

Eric sover och jag sitter i köket vid en kopp kaffe och funderar över hösten. Då startar ju jobbet igen, pratade med skolans rektor idag och jag kommer att få en tjänst med svenska och SO. Det känns skönt att komma tillbaka till samma skola för det finns många härliga kollegor. Grejen är den att jag inte vill undervisa i SO då jag inte är behörig. Är livrädd för att det blir för mycket jobb för mig vilket det kommer att bli med facit i hand. Imorgon ska jag ringa och höra om det går att ta bort mentorskapet från tjänsten. Ska jag kräva det eller bara ställa det som en fråga/önskan? 

Innerst inne tänker jag att jag är en feg och oföretagsam krake som inte ser till att komma bort från lärarvärlden då jag inte vill jobba som lärare. Jag har andra idéer på vad jag vill göra men det är inte så lätt att bara våga hoppa över bergskanten för att se vart det leder då jag nu har en familj att tänka på. Jag måste ju ha ett jobb, få in pengar. 

Vad kan jag säga? Det är inte lätt att leva. Trots detta känner jag mig mer och mer trygg och lugn. En tanke jag börjat ta till mig mer och mer den senaste tiden är att lycka är något man väljer, det är ett val man gör. Den tanken lugnar mig.